" Drottningen strosade en dag i sin stora trädgård och fick med ens syn på en ledsen ros. Hon gick fram till rosen och frågade varför den var så ledsen, varpå rosen svarade att den aldrig skulle kunna bli så gul och ståtlig som solrosen några meter därifrån. När drottningen närmade sig solrosen såg hon att även den såg ledsen ut, så hon frågade "vad an detta?" och till svar fick hon att det berodde på att den inte var så fint mönstrad och lång och ståtlig som björken några meter därifrån. När drottningen promenerade mot björken fick hon syn på den mest strålande lilla tusensköna hon någonsin sett i sin trädgård. Med rosens och solrosens ord i tanken gick hon fram till tusenskönan och frågade hur det kom sig att den strålade så alldeles och om inte också hon önskade vara något mer. Till svar fick drottningen "Nej min drottning, jag önskar varken att vara gulare, rödare, blåare, kortare eller längre. Eftersom att drottningen planterade mig så antar jag att det är just mig, precis som jag är, hon vill ha!"   Det här är en av mina favoritberättelser som jag ofta plockar fram i mina tankar när jag känner mig otillräcklig eller när jag önskar att jag vore lite mer av det ena och mindre av det andra. Ibland hjälper det inte och jag önskar fortfarande att jag var mer utåtriktad och mindre känslig. Men ibland hjälper det. Och ju oftare jag försöker stoppa mina taskiga tankar om att jag borde vara något jag inte är, och ersätta dessa med snälla tankar, ju lättare blir det.