Jag heter Malin, jag är vuxen & jag är mamma. Redan här har jag avvikit från normen kring allmänhetens uppfattning vem som drabbas… Vuxen & mamma med ätstörning? Ja, vuxna lever också med ätstörningar… Sjukdomen kan drabba vem som helst oavsett kön, ålder & yrke & den syns inte på utsidan som många tror. 

Jag har alltid haft höga krav på mig själv genom livet & sällan känt mig riktigt nöjd med min egen insats… Egna krav att alltid behöva prestera på topp, orka mer än tillräckligt, hinna så mycket som möjligt på kort tid, räcka till & finnas för alla utom mig själv, rörelsetvång på ett sätt som oftast inte varit snällt mot kroppen & så den där sjukliga kontrollen av mat. Detta har pågått i perioder sedan jag var ung. Den ”slumrande” ätstörningen väcktes till liv efter en traumatisk händelse för några år sedan. Jag tappade fotfästet totalt & köpte den falska tryggheten som ätstörningen erbjöd mig…” låt mig komma tillbaka så lovar jag att ge dig full kontroll över livet”… & jag lät den komma tillbaka för att successivt låta den ta över hela mitt friska jag. Den fick mig i ett järngrepp & med järngreppet förlorade jag även insikten om att jag var sjuk.

Efter det upplevda traumat gick jag i KBT hos psykolog, hon uppmärksammade ganska snabbt mina beteende & sa en dag under ett besök ” Malin, det här är inte friskt, du har en ätstörning & jag är djupt orolig för dig & ditt mående” … Jag förstod inte alls vad hon menade, jag mådde ju bra med kontrollen av mat & överdriven träning "? Det skulle väl inte tas ifrån mig? 

 Jag åt inte för att kunna träna, jag åt enbart om jag hade tränat! Dessa sjuka beteenden accelererade snabbt & jag tränade för att reglera jobbiga tankar & känslor, det blev som en drog, en drog jag använde mig av flera gånger varje dag…

Strax därefter skickades en remiss till dagvård, jag var upprörd, ledsen & besviken över hela bedömningen & att jag skulle vara ätstörd, jag som hade full kontroll över livet? 

Idag är jag evigt tacksam för ärligheten & hur hon faktiskt gång på gång vågade stå fast vid att jag var sjuk & totalt fast i ett ätstört beteende, det räddade nog livet på mig. 

Efter en tid i dagvård började jag på ätstörningsmottagning. Där fick jag snabb & proffsig hjälp & blev bemött med respekt. 

Jag arbetar som barnmorska & jag ÄLSKAR mitt jobb. Har min tjänst på en privat barnmorskemottagning, upplever ett fantastiskt fint stöd & förståelse från kollegor & chef. Jag har tidigare jobbat på förlossning & BB. På mottagningen träffar jag dagligen kvinnor i olika åldrar & deras partners, mina besökare består främst utav gravida. En graviditet är ofta efterlängtad men med på gravidresan kan det dyka upp oönskade tankar, känslor & beteende som kan vara jobbiga att hantera. Din kropp förändras & omgivningen kan komma med kommentarer kring den & den växande magen. Har du som gravid tidigare haft ett komplicerat förhållande till mat är det en ökad risk att falla åter i samma beteende. Forskning visar att var tionde nybliven mamma kan lida av en ätstörning.  

”Det är lätt att börja jämföra sig med andra gravida, i mammagruppen eller på nätet. Blickarna dras till bilderna som flödar förbi i sociala medier. Perfekta gravidkulor och platta magar redan en vecka efter förlossningen får en att känna sig svullen och misslyckad. Det kan kännas som om alla andra är perfekta utom jag”

Texten ovan är från boken ”Mamma med ätstörning”, skriven av Anna Ehn och Leone Milton. Och precis så kan jag uppleva att det är i verkligheten. Det där jämförandet & kritiserandet av sig själv & den egna kroppen. Den falska verkligheten som sociala medier bjuder på kan göra eld av glöd.

Det är viktigt att våga ställa frågor om den gravidas förhållande till mat & kropp, som barnmorska bli duktig på att läsa mellan raderna, att våga ta hand om svaret & veta var vi kan hänvisa för att ge ytterligare stöd under graviditeten. Att vi redan från början vinner ett förtroende hos kvinnan är viktigt för att hon fortsättningsvis ska våga öppna sig & vara ärlig utan rädsla för att känna skam och skuld. 

Så, ska vi en gång för alla bara enas om att ätstörning är en sjukdom vi behöver ha mer kunskap om för att kunna bemöta & det första & viktigaste steget är att våga prata om den & ta död på alla ätstörningens myter. Jag har, i min behandling, mött fantastisk och empatisk personal, men fick tyvärr uppleva ett mindre bra möte med en läkare inom området en gång. Hon läste igenom remissen om varför jag var där(dagvård) & fastnade när hon kom till meningen vad jag arbetar med, hon suckade lite lätt och sa sen ”Det borde du veta, som har så många högskolepoäng, att det här är farligt, du kan faktiskt dö” 

Låt oss göra skillnad, våga prata öppet om ätstörning & annan psykisk ohälsa, vi gör det tillsammans❤️ 

Kram Malin