(2020) Det blev du och jag. Du sa att du var min bästa vän, att jag varken behövde min familj eller mina vänner så jag skulle helt enkelt inte lyssna på de andra utan bara på dig. Du lovade mig att bli lycklig och tillräcklig om jag gjorde så som du sa, du sa även att jag skulle bli vacker. Men gud så fel du hade! Ju mer jag tappade i vikt desto mer tappade jag viljan att leva, bara på grund av dig. Min mamma och pappa fick sjukskriva sig från jobbet för att kunna ha koll på mig, vilket var ditt fel. Mina syskon på 15 och 10 år gick in till mig när jag låg och sov för att se till så att jag levde, se till att du inte dödat mig. 

Jag var inte dum, korkad eller idiotisk när jag gjorde som du sa. Jag var inte något av det när jag hoppade över måltider, stängde ute min familj, mina vänner och alla som brydde sig om mig. Jag va inte otacksam när jag blev bjuden på en kaka men tackade nej. Jag var bara fruktansvärt sjuk. Så sjuk att du tog nästan tog mitt liv ifrån mig när jag låg där i sängen lika blek som de vita lakanen. För du tog inte bara bort min familj, vänner och min livslust. Du tog även bort mitt hår, mina naglar, mitt pigment på kroppen, gjorde så att jag frös och gjorde så jag fick känna mig som 200 år. Jag kan tänka mig att sitta på en avdelning igen och dricka näringsdrycker under en filt om 80 år kanske, men jag vill inte känna mig gammal nu. 

Jag vet inte varför du kom till mig, varför jag blev sjuk. Jag kan inte idag sätta ett datum då du kom utan jag har nog haft din röst sen jag va 9–10 år. Aldrig känt mig tillräcklig eller fin. 

(2021) Hej!! Detta va alltså mitt brev till min ätstörning och jag läser igenom det högt för min lillasyster. Hon kommer med kommentaren, “det där sista du skrev om att du inte va fin, helt ärligt så förra året ville inte jag titta på dig för började bara gråta samtidigt som jag ville ha ett öga på dig hela tiden för att veta att du va någorlunda okej.” Hilda, min 15 åriga lillasyster förbjöd mig förra året att ligga och sola när hon hade kompisar hemma som skulle bada i poolen. Eftersom hon skämdes hur hennes storasyster såg ut. Man såg verkligen mer än vad man ville och det som är det sjuka (bokstavligen) i detta är att jag kände mig så fruktansvärt tjock och stor. Så tro aldrig på ätstörningen utan våga leva “farligt” enligt ätstörningen och sluta lyssna, för en dag tröttnar rösten på att skrika på dig med allt. 

YOU CAN DO IT 

Kram från Wilma