Det var året innan gymnasiet, när alla är lite extra stressade över årets nationella prov och val av gymnasium. Frågor kring vad du ska göra när du blir stor ekade som vanligt, men jag hade bara en tanke och det var att göra en comeback efter en ryggskada året innan. Redan då hade det skett många förändringar i mitt liv, både idrottsligt och privat. Men jag skulle bevisa för alla andra att jag ändå kunde nå den högsta eliten! Fast ingen skulle få veta och inte skulle jag fråga om hjälp. Jag var rädd att någon skulle skratta eller inte tro på min dröm. Jag la i stället upp en egen plan men trodde aldrig att det skulle sluta i 8 år av rent helvete.

Mer än bara mat och träning

Min dröm att nå högsta eliten hände inte och diagnosen jag först fick var anorexi. Den baserades på mitt BMI, samma metod som även senare skulle friskförklara mig. Fast jag blev aldrig frisk. Det som hände var att personalen såg en liten tjej som inte åt tillräckligt och tränade mycket. De antog att jag tränade för att bränna kalorier, åt lite för att gå ner i vikt och försöka se smal ut. Ingen ville lyssna när jag sa att jag är inte rädd för att äta, men jag vill inte äta fel. Då ansåg dem att jag ljög. De ville heller inte hjälpa mig reda ut mina tankar om ”fel viktuppgång”. Jag var rädd för att lägga på mig för mycket fett i förhållande till muskelmassa eftersom jag trodde det skulle försämra min idrottsliga prestationsförmåga. Till det fick jag höra att det bara var hjärnspöken som jag behöver lära mig ignorera.

Träningen var inte ett sätt för mig att bränna kalorier för viktnedgång. Det var där jag skulle prestera. Om jag inte förbrukade energi, svettades efter träning eller låg halvdöd på mattan så tänkte jag att min prestation inte var tillräcklig. Jag visste att maten var viktig och jag åt för att bygga muskler, men jag förstod aldrig hur mycket som behövdes. Jag baserade kunskapen på andras träning och näringsintag. Tyvärr i behandling för anorexi fick jag varken hjälp med träningen eller kostens individualitet. De jämförde istället min vikt med andra och därifrån fick jag ett kostschema. Så istället för att lära mig äta normalt, för min sport och lyssna på kroppen fick jag äta efter ett schema som påverkade min vikt negativt. Det var för lite för en idrottare, men personalen ansåg att det inte var schemats fel utan mitt. Som ortorektiker är inte kaloriintaget det jobbiga utan vart de kommer ifrån. Så jag skrev och pratade hur produkterna fick mig att må, men återigen spelade inte känslorna roll om inte siffran på vågen gick upp.

Efter att ha blivit utskriven från kliniken när jag nådde vad som ansågs som normalvikt, fick jag kontakt med en privat behandlare som hjälpte mig bli kvitt de tankar som jag fått från klinikens metoder för anorexi. När denna process var över hade det gått så många år att jag inte visste vad som var normalt längre och utan att veta återvände jag till gamla vanor där kosten och träningen skulle avgöra mitt värde, idrottsliga prestation och hur andra ser mig. Det handlar nämligen inte om mat och träning utan något där bakom. Visuellt kan du föreställa dig ett isberg där fixering kring kost och träning bara är toppen, orsaken ligger under vattenytan. 

Går det att bli frisk?

Eftersom problemet ligger under kontrollbehovet är det extremt viktigt att få rätt behandling, men ännu viktigare att veta vad som ska behandlas. Även om många symptom är likartade i flera ätstörningar så är de olika. För ett fullt tillfrisknande behövs det hjälp från någon med kunskap, tålamod och trovärdighet men framförallt behöver individen hitta en inre motivation och aktivt jobba för att bli frisk. För det går att bli återställd!

I slutet av 2020 började jag uppleva känslor som jag inte tidigare haft och jag noterade i efterhand saker jag gjort som jag i stunden inte noterat men aldrig vågat göra för några år sedan. Så som att inte kolla på menyn innan jag gick på en restaurang, eller smygarna om ett träningspass blev inställt eller avbrutet. Detta var tecken på att jag började bli frisk. I januari lämnade jag sjukdomen helt efter knappa fyra terminer hos den privata kliniken för ortorexi. 

Jag kan inte garantera att alla tillfrisknar på fyra terminer, men jag står fast vid att utan rätt hjälp med en skräddarsydd behandlingsmetod så kan det ta längre tid att bli frisk än vad du kanske hade gjort under rätt hjälp. Jag kan inte sätta ett exakt datum på när saker började falla på plats och när tankarna försvann. Det kom liksom med tiden, tiden under ett aktivt tillfrisknande där jag konstant bearbetade tankar och information i en takt som fungerade för mig. Däremot var det när jag inte längre kände att ett återfall var möjligt som jag insåg att jag snart är frisk. Det är ingen dans på rosor men jag vet att det går. Snarare en labyrint bland kaktusar och det är när du lär dig flyta flexibelt likt ett löv som du kan undvika taggarna och hitta ut ur öknen. Där en ny resa börjar, nämligen att bli hel. Att bli frisk och att läka är inte samma sak. Du kan bli frisk från en ätstörning, men traumat från sjuktiden och det som skett innan är något som behöver bearbetas efter att du tillfrisknat. Ingen berättade det för mig utan det är något jag fått inse under 2021 då jag efter flera månader haft svårt att trots friskheten känna mig hel. Jag påbörjade en ”self growth journey” för att bearbeta och läka de sår som fanns innan ätstörningen och något jag kommer till våren 2022 att göra för andra. 

Du kan bli frisk och du kan bli hel, men valet behöver komma från dig. Hitta det som väcker meningen i livet och skapa en väg som motiverar dig att bli frisk för att en dag vara hel och nå målet du drömmer om. 

Kram från Bex, Rebecca Billger

@rebeccabillger