Mod att vara sårbar

Att vara ärlig mot sig själv. Att stå stark i sin sårbarhet. Ord som jag reflekterat extra mycket kring idag.

Utåt sett tror jag att många uppfattar mig som en väldigt social, utåtriktad och energisk person. Men under ytan vilar något annat. Det finns en dubbelsidighet som ständigt är närvarande. Som jag upplever alltid funnits där, men som yttrat sig mer eller mindre starkt i olika skeden av livet. Ena stunden mår jag bra -är glad, kreativ, har höga ambitioner och strävar hela tiden efter mer, mer, MER. Mer umgänge, mer utmaningar, mer jobb… Tills allt plötsligt tar tvärstopp... Lite som att livet tvärnitar på något vis. Allt som tidigare gått i hundrafyrtio stannar plötsligt upp, utan någon förvarning. De höga förväntningarna, glädjen och ambitionerna är plötsligt inte greppbara längre. De ersätts istället av ångest, oro och stress utan någon botten. Allt blir istället grått och trist. Glädjen byts mot nedstämdhet. Ambitioner övergår till ångest. Alla inbokade åtaganden och arbetsuppgifter som jag tidigare sett så mycket fram emot, känns i stället oöverkomliga. Jag ligger i min säng och känner mig totalt paralyserad.

Den sociala och annars så pratglada Linda, vågar inte svara i telefonen när det ringer. Signalerna går fram, men varje ton gör det bara tyngre och svårare. ”Jag vill vara en struts”, tänker jag. Gräva ned huvudet i sanden och stanna där tills den här dippen är över. Jag vet ju att det kommer en vändning, precis som alltid. ” Men ändå, känns det precis lika skrämmande varje gång. Precis som tidigare gånger innan det vänt, känns det ändå som jag famlar i mörkret efter mig själv. Vart tog jag vägen? Jag som ”alltid är glad”? Jag som ”alltid ser det positiva i allt?” Det är samma jag. Jag som har rätten att må dåligt. Jag som får lov att vara sårbar. Trött. Men ändå, känns allt så främmande. Och varje gång mörkrets täcke kommer och drar över mig, blir jag precis lika förvånad. Nästintill överrumplad. Det handlar om livets kontraster. Jag är on top of the world, eller nere i den djupaste avgrunden. Men hur existerar man i det luftrum som finns däremellan? Där det inte handlar om svart eller vitt, liv eller död.

Ett utdrag ur mina tankar en till synes helt vanlig dag. När livet slår till. Sådär så det känns som man blivit mulad i ansiktet av livet. Ja, ni kanske kan känna igen er?

Vad jag vill få fram genom att dela med mig av detta inlägg, är att ohälsa och ångest inte alltid eller nödvändigtvis är något som syns på utsidan. Jag vet att jag är en glad prick. Men jag är inte alltid en glad prick. Personer som lärt känna mig de senaste åren har ofta den uppfattningen. Flera gånger har jag även fått höra ”Du är en sådan person som jag aldrig skulle kunna föreställa mig deprimerad” Varpå jag skrattat tyst för mig själv och tänkt, "hihi, du skulle bara veta..”. Samtidigt som jag är 100% säker på att jag efter mina djupa svackor i depressionen, främst under tidiga tonåren, lärt mig att uppskatta och värdesätta de små stunderna i livet mycket högre. Jag känner mig allt mer tacksam, tillfreds och nöjd med tillvaron. För jag har varit där på botten, och vet hur det ser ut. Därför är jag också evigt tacksam över de dagar jag får som fylls av glädje och ljus. Med det sagt vill jag bara poängtera att LIVET HÄNDER. Det går upp och ner. Ibland känns livet lite extra, och det är inget man ska behöva vara rädd över. Man kan inte vara antingen eller jämt. och JA, livet är en bergochdalbana för oss alla. Och vi har alla lika mycket rätt att känna de känslor vi känner. Uttrycka dem också.

Och visst finns det något fint och samtidigt väldigt vackert.

Linda

Progress me app preview Progress me app preview

Download our app and start your journey!