Mitt namn är Julia Huth och för 7 år sedan började min kamp mot depression och ätstörningar. Jag har alltid varit en tillbakadragen person. Den som helst inte vill vara i centrum och den som spenderar mycket tid med sig själv. Min sjukdom började när jag var 15 år gammal, då jag blev väldigt medveten om mitt utseende och andras åsikter om mig. Detta ledde till att jag började jämföra mig med andra i min omgivning. Jag började ifrågasätta mig själv som person och fundera mycket över hur jag såg ut. Varje dag intalade jag mig själv att jag inte var bra nog. Jag brukade ställa mig framför spegeln och peka ut allt jag inte gillade med min kropp vilket resulterade i att jag slutade äta. Den dagen jag bestämde mig för det var starten på en mardröm som jag än idag försöker ta itu med, sju år senare. Allt började som sagt med att jag inte gillade det jag såg i spegeln. Mina hjärnspöken tryckte ner mig varje dag och jag blev så deprimerad att allt jag gjorde var att ligga i sängen. Jag låg och grät varje kväll för att jag hatade hur jag såg ut. Jag slutade att vara mig själv, en person som alltid var glad och positiv. Ingenting kändes rätt längre i mitt liv. När allting var som värst märkte mina närmsta vänner och familj att jag inte mådde bra och försökte hjälpa mig till att må bättre och framför allt, att börja äta igen. Jag lyssnade på dem och försökte verkligen bli bättre och friskare. Tyvärr var detta bara början... Jag utvecklade istället Bulimi. Jag åt allt som jag inte hade uteslutit innan. Jag åt och åt, det var det enda jag gjorde nu istället. Jag vågade inte berätta detta för någon och alla var glada över att jag åt igen, men ingen visste vad som hände därefter... Detta gjorde bl.a. att jag började få panikattacker, som jag tyvärr kan få än idag. Under denna perioden i mitt liv mådde jag så psykiskt dåligt att jag inte hade någon livslust. Mina tankar om mig själv var fruktansvärda... Det blir bättre Ni har säkert läst det förut men ”tiden läker alla sår”, och precis så blev det för mig. Jag mådde så pass dåligt att jag till slut insåg att jag inte ville må såhär längre. Jag började att öppna upp mig till andra i min närhet och jag började prata om hur jag mådde. För mig hjälpte det så otroligt mycket. Idag ångrar jag mest att jag aldrig gick och sökte hjälp med mina problem. Det är något som jag hade gjort idag. Allt detta som har hänt mig väger fortfarande tungt på mina axlar, vilket gör att jag behöver hjälp än idag. Jag har fortfarande en lång väg kvar att gå för att bli bättre och friskare. Idag är jag på ett sätt glad att jag har gått igenom allt detta, för det har gjort mig till en mycket starkare person och att jag har lärt mig att förstå att jag duger som jag är och att jag inte ska behöva ändra mig för någon annan. Idag är jag glad över den personen jag har blivit. En person som vågar ta plats, vill bli bättre samt friskare och framförallt en person som älskar sig själv för den hon är. Till alla er där ute som känner igen er i detta, vill jag bara säga: Ni är INTE ensamma. Det kommer att bli bättre och från hela mitt hjärta önskar jag att ni börjar älska er själva för precis dom som ni är. Många kramar? /Julia Huth Har du frågor om ätstörningar eller är osäker på om du eller någon närstående har en ätstörning? I vårt forum kan du ställa frågor och få tillgång till stärkande övningar. Du kan också göra vårt SCOFF-test, klicka här. Vi uppmuntrar alltid berörda till att söka professionell hjälp för egen eller närståendes räkning. Tillfrisknandet tar tid, men är fullt möjligt och det finns många behandlingsalternativ. Vi finns här för dig!