Psykisk ohälsa i ett “perfekt” samhälle

Skribent: Richard Gustavsson

Genom sociala medier är man numera nästan konstant utsatt för skönhetsideal och levnadsnormer. Det är leenden och kroppar och kläder och knappt några brister eller skavanker så långt ögat kan nå, varken fysiska eller psykiska. Människor skapar gärna en “perfekt” bild av sitt liv, och på andra sidan skärmen sitter tusentals andra och mår dåligt över att livet för dem känns så långt ifrån idealiskt.


Det är många som mår dåligt i dagens samhälle, det är det ingen fråga om. Men på sociala medier, där märks det knappt. Där har människor friheten att måla upp sitt liv till en bild där man alltid ser bra ut, har snygga kläder, är glad och älskar livet. En “perfekt” livsbild. Denna livsbild påverkas många av dagligen i både mående och självbild, och för en som varit i situationen så vet man hur ensamt det känns. Man tänker: “Är jag den enda som mår dåligt, hatar min kropp, eller går igenom svåra stunder?”, för det man ser säger just det. 


Vi har nog alla någon gång hört uttrycket “man ska inte klaga, andra har det värre”. Vi har sedan barnsben lärt oss att gå vidare från sådant som upprört oss därför att någonstans i världen finns det någon annan som faktiskt mår dåligt “på riktigt”. Det tankesättet är numera något vi lever efter, hur jobbig situationen än må vara. Samtidigt finns den där “perfekta” bilden där vid sidan av, den som målas upp på sociala medier. Vi kämpar redan med att inte “tycka alltför synd om oss själva”, medan vi dessutom måste hantera att andra, utåt sett, verkar ha det så mycket bättre. Det är det samhälle vi lever i; fast i någon slags gråzon av att inte våga tala om sådant som tynger oss för då passar vi inte in enligt idealet. Sambandet mellan att inte känna att man kan klaga på livet och att alla andra verkar ha ett perfekt liv är en kombination som mer än rågar måttet. 


Frågan är; den här “perfekta” bilden som folk målar upp, är den verkligen sann? Det är den såklart inte. Det finns en stor chans att personen bakom den skärmen också mår dåligt men vill passa in och försöker därför framstå som att hens liv också är “perfekt” för det finns ingen annan väg att ta. Tillslut blir det som en ond cirkel där personer mår psykiskt dåligt men känner att de måste ge intrycket av att livet är perfekt för att passa in i samhället, och därigenom mår andra i sin tur dåligt av det. När jag själv mådde som sämst försökte jag framstå på sociala medier som att allt var “perfekt”, men tillslut gav jag upp när jag insåg hur fejk det kändes för mig. I slutändan ville jag ju bara må bra i mig själv och älska mig själv, men att verka “perfekt” var inte lösningen. Det var en otrolig stress i sig att känna mig tvingad att leva upp till idealet för det innebar att jag inte kunde vara mig själv såsom jag mådde och levde. 


Det är verkligen hemskt att så många ska behöva må dåligt över ett samhällsideal som konstant pockar på om att man ska må så pass bra som möjligt, att inte klaga och att alltid se bra ut. Att man ska vara “perfekt”. I slutändan är den “perfekta” bilden bara just det; en bild, ett skal. Ingen är perfekt, egentligen, och det behöver man inte heller vara. Vi alla duger som vi är, som vi ser ut, som vi mår och som vi väljer att leva våra liv. Och det är faktiskt okej att klaga när det är jobbigt. Oavsett vad idealet säger så är livet trots allt en berg-och-dalbana, och det kan varken förnekas, förvrängas eller glömmas bort. 


/Fanny Olsson Ambassadör

Progress me app preview Progress me app preview

Download our app and start your journey!