För tre år sedan började en kamp mot vad jag trodde skulle innebära ett bättre, lyckligare liv. En föreställning om att hungern var vägen, kroppen var målet. Jag förstod inte att vägen till lycka inte kom genom att straffa, skuldbelägga eller nedvärdera mig själv. Jag trodde att jag kunde hata mig själv till en version jag skulle uppskatta längre fram. Det jag trodde skulle göra mitt liv mer värdefullt, lyckligt, blev istället en gränslös strid mot vad som hade kunnat bli, mitt sista andetag. 

Ända sedan barnsben har jag varit en tjej med höga krav på mig själv. Vad jag än har tagit mig an skulle jag vara bäst och så var det med det. Hur mycket jag än ansträngde mig eller presterade fanns det alltid saker att förbättra. Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller hur jag såg ut. Jag var aldrig nöjd, aldrig tillräcklig och min strävan efter att bli perfekt kom med åren att sätta sin prägel.

Att vara framgångsrik, ha högst betyg i klassen, leva ett felfritt liv, räcka till och vara bäst på allt var såklart inte realistiskt. Men det förstod jag inte då, jag skulle ju bara vara lite bättre än alla andra. Med åren växte min prestationsångest och jag såg min omgivning med nya ögon, började jämföra mig själv med andra. Tillslut hade jag hittat så många ”fel” och ”brister” med mig själv att jag applicerade hela mitt värde till hur mitt utseende, min kropp såg ut. Jag tappade, som många andra, bort mig själv i den kroppsfixerade, ätstörda värld där samhället är designat utefter en bestämd norm, förknippad med skönhet. Och jag visste inte bättre än att tro att idealet var den rätta vägen, eftersom det så tydligt hade målats upp för mig.

Det var inte förrän jag stötte på döden som jag förstod hur illa det var, hur allt som en gång varit Lowa istället ersatts av sjukdomen. Sanningen är att jag aldrig får tillbaka den tid jag förlorade på att isolera mig från vänner och familj. Jag får aldrig tillbaka tiden jag lagt ner på att kontrollera min kost, svälta mig själv eller tvinga mig ut för att träna, alltid emot min egen vilja. Jag får inte tillbaka de stunder, ögonblick som jag valt att avstå ifrån för att ångesten kring mat och kropp blivit för stor. Det är tid jag hade kunnat ägna åt att vara med människor som jag tycker om, som får mig att skratta och må bra, på riktigt. Att vara sjuk i en ätstörning är inget du väljer. Det är en psykisk sjukdom som i mitt fall sågs på utsidan, men som i de allra flestas fall inte syns till de yttre.

Kom därför ihåg att ätstörningar inte behöver vara vad vi med ögat kan se, det sitter inuti oss och kan av just den anledningen vara lätt för vår omgivning att anta att allt är bra, när det egentligen är allt annat än det. Det är en sjukdom som tar över hela ditt liv, som tar din personlighet och all din livsglädje ifrån dig tills det bara finns en sak kvar. Sjukdomen. Ett sunt beteende är inte att tvinga sig själv att leva under en ständig press och ett kontrollerat liv av kost och träning, för att spegelbilden inte är ‘bra nog’ och ge dig själv skit om du inte uppfyller kraven. Det ständiga sökandet efter perfektion, skönhet finns inte. Det är en påhittad konstruktion som manipulerat mig och alldeles för många. För vi kan inte hata oss själva till en version vi tror vi kommer uppskatta längre fram. Det funkar inte så. 

När jag var som sjukast berättade en läkare för mig att mitt liv inte skulle fortsätta om jag inte slutade med det jag höll på med. Min fantastiska familj, mina vänner och lärare såg mig och ville mitt allra bästa. Det fanns remisser till olika behandlingscenter från alla möjliga håll. Men det spelade aldrig någon roll hur mycket välvilja eller hjälp min omgivning gav mig, den enda som kunde göra resan till ett friskt liv var jag själv. Efter läkarbesöket fick jag två val: välja mellan att dö eller att kämpa för att överleva, och jag valde att kämpa. Det var utan tvivel mitt svåraste beslut i livet hittills, vägen tillbaka var och är förjävlig rent ut sagt. Men trots det, så har och är den alltid värd det. Det som fick mig att vilja leva var två saker: tanken av att aldrig få träffa min familj igen och tanken av att inte få uppfylla mina drömmar. För att vilja bli frisk var jag tvungen att hitta mitt ‘varför’. Jag behövde en anledning till varför jag skulle fortsätta kämpa och varför jag skulle vilja bli frisk. Och jag överlevde. Både anorexin och ortorexin, på egen hand. Jag tog aldrig någon professionell hjälp och det finns inget, verkligen inget, i hela världen som jag ångrar mer än det. Det hade gjort min resa tillbaka till ett friskt liv så mycket kortare, hållbar. Det hade gjort att tre år av mitt liv inte handlat om att vara sjuk. Det hade gjort att mina organ inte tagit lika mycket stryk. Att jag hade sett människor jag mötte på stan. Kunnat tacka ja till tillställningar och le mot min omgivning. Sitta på en stol utan att behöva lägga kuddar under för att huden var så tunn, skelettet så nära. Att jag idag haft kvar vänner som jag under tiden förlorade. Att 2018, 2019 och stora delar av 2020 inte inneburit att vara ägd av sjukdomen. 

Med det sagt: om du som drabbad inte tror att du kan bli frisk, inte vågar ta hjälp: hitta ditt varför! När du gjort det, tar du envisheten med dig och låter dig inte besegras. Och till dig som precis som jag, tror att du ‘kan bäst själv’: du kan, jag vet det, för jag har själv gjort den resan. Jag vann över sjukdomen och jag fick livet tillbaka - det är en befrielse som inte går att mäta i ord. Jag heter Lowa Ek Lagerberg och jag bestämde mig där och då, att med det livet som jag fått, vill jag kämpa för att världen skall vara i ett bättre skick, än den var när jag växte upp.