Varför jag startade Progress Me

Så här långt i efterhand är det ganska svårt att beskriva vad jag egentligen har gått igenom och vad som låg bakom. Hur styrkan inom mig försvann och jag lät demonerna äta upp det lilla som fanns kvar av mig. Vad gör man när kroppen inte längre orkar hålla upp huvudet och när man låter vågen visa vägen? Vem är jag egentligen utan kontrollen och ätstörningen…

Jag var en annan person en gång i tiden. Någon som uppskattade familjemiddagar, julafton och påsklunch. Som kände lycka i allt det färgglada kring mig och som skrattade åt roliga historier. Jag målade konstverk av glada färger och kände lyckorus under skinnet, men samhällets ideal präglade mig och jag började försvinna från den harmoniska själen och byggde upp något som bara blev ett tomt skal.

 

Jag var 16 år gammal när jag började skämmas över mig själv. Kanske hade jag redan då skämts över mig själv under en lång tid, men det var inte förrän då som jag faktiskt började må dåligt över det. I grundskolan umgicks jag mest med killarna, spelade fotboll och bandy. Tänkte inte så mycket på hur jag såg ut men jag gjorde det jag tyckte om. De andra tjejerna i klassen var inte som jag – vi hade olika intressen, olika klädstil. Hur jag än vred och vände på det så passade jag inte riktigt in någonstans. Jag skämdes över min kropp i omklädningsrummet efter gymnastiken. Försökte dölja det ena och det andra eftersom att min utveckling var tidigare än alla andras. Jag minns hur två tjejer kom fram till mig och påpekade att det nog var dags för mig att köpa en bh då jag faktiskt börjat få bröst, och mitt ansikte flammade av rodnad.

 

Min mamma hade ofta mycket synpunkter kring hur jag skulle bli behandlad, vilka jag skulle umgås med, hur jag skulle vara. Jag fick lätt prestationsångest och i skolan var jag en av de bästa i klassen. Svenska, bild och musik var mina favoritämnen. Jag var ofta stressad och ledsen på kvällarna. Min lärare gjorde mig nervös eftersom att jag inte klarade av hela multiplikationstabellen och hon var ofta hård och sträng i rösten. Jag gjorde alltid mitt bästa för att nå upp till alla krav och gav aldrig upp ifall jag inte klarade av något.

 

Plötsligt började alla mogna och man började fråga chans på varandra, pojkarna blev kära i flickorna och man skickade små lappar där man kunde svara JA eller NEJ. I min klass fanns det en kille som jag var jättekär i, men han var ju inte kär i mig. Jag var bara fel. En gång samlade jag modet till mig och skickade en lapp, men responsen blev inte alls positiv. Å jag kände mig fel, jag kände att detta hade ju bara med att göra att jag inte såg ut eller agerade som de andra tjejerna.

 

När jag var 10 år gammal var jag längst i klassen. Jag var pojkig i min klädstil och ville bara engagera mig i saker som jag tyckte var spännande och utmanande. En dag kom min lärare fram till mig i matsalen och sa åt mig att bara ta en portion – det var ju viktigt att jag inte blev tjock! Jag hade alltid legat på en normal vikt, men nu hade jag ju blivit längre och jag hade också börjat äta lite mer.. tydligen var detta inte något som ansågs vara rätt. 10 åriga jag.

 

Hur suddar man bort det som satt streck över självkänslan. Hur vågar man visa sig svag bland vuxna förebilder som berättar för en hur man ska vara. Hur tar man kommentarer med en nypa salt när man inte ens vet vad livet innebär.

 

I gymnasiet började jag finna mig själv. Min musikaliska sida växte och blev allt större och mina drömmar om att få lov att arbeta med musik var allt jag hade. Många bitar föll på plats samtidigt som jag föll itu. Jag började kontrollera allt som hade med kost och träning att göra och jag fann ett välbefinnande som jag aldrig någonsin känt förut. Människor som aldrig någonsin hade sett mig började plötsligt få upp ögonen för mig. Kommentarer jag aldrig tidigare fått började nu bli en vardag. Jag fann lycka av att bli sedd. Kommentarerna kunde vara vackra men också hemska. Jag minns att en nära vän till mig kommenterade att mitt huvud var större än min kropp och det tog så hårt på mig att jag även minns det idag. Tänk vad ord kan göra.

 

Jag blev bästa vän med någon som inte fanns. Jag lyssnade på rösten inom mig som förbjöd mig från allt det fina, som uteslöt vänner och familj. Jag lyssnade så starkt på detta väsen att jag en dag inte orkade mer och två gånger försökte jag med något som hade kunnat leda till att jag inte fanns idag, ifall jag inte fått hjälp direkt.

 

Jag som var lyckan själv övergick till sorg och jag låg instängd i ett kalt rum utan fönster. Kanske kände jag inte att jag själv inte ville leva, men när jag såg min familj falla isär blev jag arg och besviken på mig själv. Jag ville aldrig såra någon, jag ville aldrig göra någon illa. Det tog bara över hela mig och min karaktär, min livslust.

 

År 2012 började jag på Vallbyhage Rehab Center efter att jag spenderat lång tid på dagvård och hos psykologer – där fokuset låg på mat, BMI och vikt.

Men på Vallbyhagde jobbade man med mig… Vem som är jag. Med min självkänsla och vad jag brinner för i livet, Det var något annat. Å jag mådde bättre. Så pass bra att jag sitter här idag och pratar om just dessa saker som jag tidigare varit så rädd för att berätta.

 

Jag vill föra vidare det som jag lärt mig. Det som fick mig att bli stark. Jag vill kunna hjälpa, sprida och engagera andra som går igenom det otäcka och fruktansvärda jag gått igenom. Därför byggde jag upp Progress Me, för att digitalisera det som har fått mig att må bättre. Självkänslan.

Å jag vill sprida detta för att hjälpa så många jag kan. Tillsammans med mitt fantastiska, otroliga team.

 

Nu har jag blottat mig totalt och jag vet inte ifall jag nu vågar se människor i ögonen på ett tag. Detta är min djupaste hemlighet och något som min familj burit under många många år. Men jag delar med mig för att jag inte ska skämmas, å framför allt: om du går i dessa tankar… det finns hjälp. Jag finns också här, snälla skriv till mig eller till oss. Jag vet hur det känns. 

/ Nella

Leave a Reply

Your email address will not be published.